Crash course i anknytningsteori och anknytning i vuxenrelationer

Anknytningsteori är en teori om nära relationer som fått väldigt stort genomslag över hela världen, inte bara inom forskning och terapimetoder, utan även hos den bredare allmänheten. Teorin har sitt ursprung i barnpsykiatrikern John Bowlbys arbete och forskning från 50-talet och framåt, och har sedan byggts på med hjälp av en rad andra forskare. Även om Bowlby arbetade främst med barn, så menade han att vuxna har samma behov av nära anknytningsrelationer som barn - och att det är denna biologiska drivkraft som formar även vuxna kärleksrelationer. Hans idéer kring vuxenrelationer fick dock inget större gensvar medan han levde, och det var först senare som andra forskare började studera vuxnas anknytning systematiskt.

Intentionen med detta inlägg är att på ett pedagogiskt och någorlunda kortfattat sätt (ingen lätt uppgift!) försöka förklara hur vi människor påverkas i våra vuxenrelationer av våra anknytningserfarenheter från barndomen - något som jag personligen saknat tidigare, trots att jag stött på anknytningsteori vid många tillfällen både i min förskollärarutbildning och i min beteendevetarutbildning. Inlägget kan vara av intresse dels för de par som jag jobbar med i samtal, men även för andra som vill förstå sitt eget beteende i nära relationer. För den som vill skaffa sig en ännu djupare förståelse för anknytning kan jag varmt rekommendera exempelvis Cecilia Von Belows nyutkomna bok som återfinns i referenslistan nedan.

Anknytningsstilen grundas i barndomen

Bowlby menade att små barn har ett medfött anknytningssystem som motiverar dem att vid behov söka närhet, trygghet och tröst hos en anknytningsperson (förälder eller annan viktig vuxen). Anknytningssystemet är mer eller mindre vilande när allt är lugnt och tryggt, men det aktiveras (väcks) när något skrämmande eller obehagligt händer, varpå barnet söker upp en anknytningsperson. Om anknytningspersonen (eller personerna) inger trygghet och är övervägande lyhörda och stöttande formas en trygg anknytning med positiva inre arbetsmodeller av både självet och av andra människor. Om anknytningspersonen däremot inte inger tillräckligt med trygghet, lyhördhet och stöttning, börjar istället ett otryggt mönster formas, där barnet blir osäker både på sig själv och på andra.

Oavsett hur anknytningspersonen svarar på barnets försök till kontakt, så fortsätter barnet att söka närhet, trygghet och tröst på det sätt som verkar mest framgångsrikt. Om barnet exempelvis ofta blir avvisat, anpassar sig barnet genom att inte vara alltför besvärligt, och utvecklar en otrygg undvikande anknytning. Denna anpassning är barnets omedvetna strategi för att skydda sig själv och för att skydda och behålla den viktiga relationen till anknytningspersonen.

Barnet utvecklar alltså genom samspelet med sina anknytningspersoner en anknytningsstil, som även kan förstås som en slags inre arbetsmodell av självet och av andra människor. Den inre arbetsmodellen av självet innehåller föreställningar om hur man förväntar sig att kunna bli behandlad av andra (t.ex. huruvida man är värd kärlek och uppmärksamhet), medan den inre arbetsmodellen av andra människor innehåller föreställningar om hur känslomässigt närvarande och tillgängliga man förväntar sig att andra skall vara (t.ex. huruvida man kan lita på att någon finns där för en när man behöver den).

Man brukar prata om tre huvudsakliga anknytningsstilar (och en fjärde, mer ovanlig) som lite hårddraget kan beskrivas så här:

• Trygg anknytning: Barnets anknytningspersoner är för det mesta lyhörda, tillgängliga och känslomässigt närvarande. Anknytningspersonerna utgör en trygg bas för barnets utforskande av världen, men de ger samtidigt utrymme för barnets självständighet. Om barnet blir rädd eller orolig fungerar anknytningspersonerna som en säker tillflyktsort dit barnet tryggt kan gå för att få tröst och närhet. Barnet kan vara sig själv, och blir bekräftat och accepterat utan att behöva dölja eller förstärka sina känslouttryck för att få kärlek och närhet.

• Otrygg undvikande anknytning: Barnets anknytningspersoner är ofta avvisande eller otillgängliga när barnet söker kontakt. Att visa sina känslor och behov kanske ses som en svaghet, eller så är anknytningspersonerna inte tillräckligt känslomässigt närvarande. Barnet får känslan av att det är bäst att inte visa sina känslor eller uttrycka sina behov, och utvecklar en undvikande stil för att inte vara alltför besvärlig för sin anknytningsperson. Barnet vill till varje pris skydda och bevara relationen till anknytningspersonen, och anpassar sig därför på detta sätt genom att stänga ner sitt anknytningssystem och dra sig undan.

• Otrygg ambivalent anknytning: Barnets anknytningspersoner är tillgängliga ibland, men inte alltid, och därför lär sig barnet att känna in väldigt noga vad som gäller för stunden. Barnet kan alltså inte vara säker på att anknytningspersonen kommer att vara tillgänglig nästa gång det behöver stöd, och vet därför inte riktigt vad som gäller (ambivalens). Denna stil kallas ibland ängslig, vilket beror på att man tänker sig att barnets anknytningssystem ständigt är aktiverat, eftersom barnet har en inre bild av att det är bäst att visa sina behov tydligt för att få närhet, trygghet och tröst.

• Desorganiserad anknytning: Barnet har inte riktigt kunnat knyta an till sina anknytningspersoner (beroende på omständigheter som t.ex. missbruk, våld eller försummelse), och har istället lärt sig att förhålla sig till dem. Att både vara beroende av och samtidigt rädd för sina anknytningspersoner skapar en inre konflikt (desorganisation), och gör att barnet får låg tillit till andra människor överlag.

Anknytning i vuxna kärleksrelationer

Den inre arbetsmodellen som formats utifrån barndomens anknytningserfarenheter påverkar sedan bland annat hur man som vuxen ser på sig själv i relation till andra (t.ex. är jag värd kärlek?), vad man förväntar sig av andra i relationer (t.ex. kan man verkligen lita på andras stöd?) och hur man förhåller sig vid problem och konflikter i relationer (t.ex. en tendens att dra sig undan, eller att till varje pris kämpa för att få kontakt/förändring). Våra erfarenheter från barndomen formar alltså våra föreställningar om, och förväntningar på, hur relationer vanligtvis brukar se ut, och hur vi bäst skall göra för att skydda och bevara en anknytningsrelation, och barnets strategier upprepas på så sätt ofta i vuxenrelationerna.

En vuxen nära relation brukar räknas som en anknytningsrelation efter ca 1-2 år, och kännetecknas av att den är baserad på kärlek samt att den andra parten inte känns utbytbar, alltså att parterna har ett speciellt band till varandra.

När det gäller vuxna kan man (lika hårddraget som jag beskrev barns anknytning ovan) beskriva de olika anknytningsstilarna ungefär så här:

• Trygg anknytning: Vuxna individer med trygg anknytning har en inre arbetsmodell av sig själv som en person som är värd kärlek och omsorg, och en inre arbetsmodell av att andra för det mesta är välvilliga, lyhörda, intresserade och samarbetsvilliga. En tryggt anknuten vuxen kan se sin partner som en trygg bas och en säker tillflyktsort, där man vågar uttrycka alla sina behov, känslor och sin sårbarhet, samt få sina behov och känslor tillgodosedda och bekräftade. En tryggt anknuten vuxen känner sig generellt bekväm med närhet, och är bra både på att ta emot stöd från sin partner och att ge stöd till sin partner.

• Otrygg undvikande anknytning: Vuxna individer med en otrygg undvikande anknytningsstil kan ha en motsägelsefull inre arbetsmodell av sig själv som både väldigt självständig och nästan “bättre än andra”, men kan samtidigt känna sig avstängd och oälskbar. Den inre arbetsmodellen av andra kan vara att de ofta är avvisande, kritiska och otillgängliga. De som lutar åt en otrygg undvikande anknytningsstil, har lärt sig att det bästa sättet att skydda sig själv och att bevara relationen är att stänga ner sina känslor och sitt anknytningssystem samt att dra sig undan, eller sluta sig vid konflikt. Att reglera känslomässig stress genom självkontroll och distraktioner (t.ex. träning eller jobb), hellre än att söka sig till andra, är också vanligt. En otryggt undvikande ser inte närhet som lösningen på relationsproblem - att dra sig undan verkar vara den tryggaste strategin.

• Otrygg ambivalent anknytning: Vuxna som lutar mer åt en otrygg ambivalent anknytningsstil har ofta en inre arbetsmodell av sig själv som hjälplös, ombytlig och opålitlig. Den inre arbetsmodellen av andra är ofta dubbel - å ena sidan kan de vara räddningen ur ensamhet och hjälplöshet, men å andra sidan kan de vara opålitliga. Det som utmärker ambivalent anknytning är att anknytningssystemet ofta är aktiverat, och en slags oro som är inriktad på att hela tiden läsa av om anknytningspersonen är tillgänglig och kommer att finnas kvar. Vuxna individer med otrygg ambivalent anknytningsstil har lärt sig att det bästa sättet att skydda sig själv och att bevara relationen är att ständigt söka närhet, och visa sina känslor och behov extra tydligt. Närhet ses därför som den bästa lösningen på relationsproblem.

• Desorganiserad anknytning: Denna anknytningsstil utvecklas ofta som en reaktion på svåra upplevelser och utsatthet i barndomen. Det desorganiserade innebär att individer med denna anknytningsstil inte har utvecklat något förutsägbart mönster för hur de är i relation till andra. Vuxna med desorganiserad anknytning har ofta låg tilltro både till sig själv och andra, och det är vanligt att man både vill ha tillgång till nära relationer, men att det samtidigt skrämmer en så att man undviker dem.

Vuxna är ju inte lika hjälplösa och beroende av sin anknytningsperson (partnern) som barn, men man tänker sig ändå att anknytningssystemet aktiveras/väcks när man känner sig hjälplös eller sårbar (t.ex. på grund av svåra omständigheter i livet), när man upplever att kontakten med partnern har förlorats eller försvagats, eller att man på något annat sätt upplever ett hot mot relationen. Därför kan ens anknytningsstil vara mindre märkbar i lugna perioder, men bli mer tydlig under omständigheter som aktiverat anknytningssystemet.

Vi människor är i grunden beroende av vår “flock” och närhet till andra människor, och vi längtar alla efter närhet och anknytning - oavsett anknytningsstil. Det är bara det att de av oss som har fått med sig en otrygg anknytningsstil från barndomen har lärt sig att det är den bästa strategin för att skydda och bevara relationen. Det är alltså inte av “illvilja” som man exempelvis beter sig undvikande (otrygg undvikande) eller “pockar på” (otrygg ambivalent) - utan för att man vill skydda relationen, för att den är så viktig för en.

I samtal med par är det väldigt hjälpsamt att utforska vilken anknytningsstil parterna har med sig, eftersom de då kan få en ökad förståelse både för sig själv och för varandra, och varför man reagerar som man gör i olika situationer. Dessutom är medvetenhet om hur ens anknytningsstil formats en förutsättning för förändring. I parsamtal pratar vi också om att man inte har valt sina anknytningspersoner och den anknytningsstil man fått med sig från barndomen, men att man som vuxen kan jobba med sig själv, och med varandra i relationen, för att utveckla tryggare inre arbetsmodeller - både av sig själv och av andra. I parterapi med EFT-metoden (som jag kommer att skriva om i ett senare inlägg) kan par genom att få nya positiva upplevelser av trygga anknytningsbeteenden tillsammans skapa en tryggare relation.

Anknytningsstil är inte allt

Anknytningsstil förklarar bara en liten del av mänskligt beteende i relationer. Andra faktorer som exempelvis personlighet, temperament och sociala normer (samhällets förväntningar) påverkar också, och därför bör man se på anknytning som en faktor som samspelar med andra. Anknytningsstilen kan dessutom förändras under livet, och kan också variera mellan olika relationer, på så sätt att man anpassar sig till sin partners anknytningsstil. Exempelvis kan en otryggt undvikande bli mer undvikande än vanligt i relation till en partner med en starkt ambivalent anknytningsstil.

Psykologins beskrivningar av anknytningsstilar bör ses som prototyper, där det i verkliga livet finns stora individuella skillnader. Därför skall man komma ihåg att man inte är en anknytningsstil, och anknytningsstil är inte en diagnos. Istället kan man se det som att man har en anknytningsstil, drag av en anknytningsstil, eller mer eller mindre av en anknytningsstil på en glidande skala.

Det är också viktigt att komma ihåg att de allra flesta föräldrar (om vi utgår från att anknytningspersonerna ofta är barnets föräldrar) gör sitt allra bästa, utifrån sin situation och förmåga, för att möta sitt barns behov. Och barnet kan också, om det har två föräldrar eller flera anknytningspersoner, utveckla olika anknytning till de olika anknytningspersonerna. Det finns inga “perfekta” föräldrar, och en trygg anknytning bygger inte på ett 100% perfekt föräldraskap, lika lite som man kan dra slutsatsen att en otrygg anknytningsstil bottnar i ett “dåligt” föräldraskap. Den vuxnas anknytningsstil beror till stor del på kontakten med anknytningspersonerna i barndomen, men också på erfarenheter av relationer senare i livet, inklusive erfarenheter från den relation man kanske befinner sig i.

Referenser:

Emery, L. F., Gardner, W. L, Carswell, K. L., & Finkel, E. J. (2018). You Can’t See the Real Me: Attachment Avoidance, Self-Verification, and Self-Concept Clarity. Personality and Social Psychology Bulletin, 44(8), 1133-1146. https://doi.org/10.1177/0146167218760799

Johnson, S. (2008). Hold me tight – seven conversations for a lifetime of love. Little Brown Spark.

Johnson, S. (2019). Attachment theory in practice - Emotionally Focused Therapy (EFT) with Individuals, Couples, and Families. Guilford Press.

Mikulincer, M., & Shaver, P. S. (2018). Attachment in adulthood - Structure, dynamics and change. Guilford Press.

Mikulincer, M., & Shaver, P. S. (2020). Broaden-and-Build effects of contextually boosting the sense of attachment security in adulthood. Current Directions in Psychological Science, 29(1), 22-26. https://doi.org/10.1177/0963721419885997

Park, L. E., Crocker, J., & Mickelson, K. D. (2004). Attachment styles and contingencies of self-worth. Personality and Social Psychology Bulletin, 30(10), 1243-1254. https://doi.org/10.1177/0146167204264000

Söderholm, P. (2020). Compassionfokuserad terapi med par - en praktisk handbok. Studentlitteratur.

Von Below, C. (2022). Anknytning i relationer - förstå och förändra dina mönster. Natur & Kultur.