Vad är ett negativt samspelsmönster och vad har det med anknytning att göra?

Många (men inte alla) relationsproblem i långvariga relationer kan förklaras med hjälp av anknytningsteori. Ett begrepp som används frekvent inom metoden EFT, som jag förlitar mig till i mitt arbete med par, är “det negativa samspelsmönstret”.

Ett negativt samspelsmönster är en ond cirkel av upprepade destruktiva beteenden som skapar distans i relationen, och som gör att paret ”kör fast” i samma hjulspår hela tiden. Det negativa samspelsmönstret ställer till det både för parets kommunikation, samt står i vägen för känslomässig kontakt och närhet. För att en relation skall kännas trygg måste ett par kunna kommunicera och jobba som ett ”team” och tillsammans ta kontroll över sitt negativa samspel, så att inte samspelsmönstret tar över relationen.

Vilka är de vanligaste samspelsmönstren?

En vanlig missuppfattning är att det bara är par som bråkar mycket som har problem. Men faktum är att en relation kan se trygg ut på ytan (både för paret och utåt sett), men ändå vara otrygg i den bemärkelsen att det finns ett negativt samspelsmönster, och att man inte vågar vara sårbara med varandra. Här är de tre vanligaste samspelsmönstren:

• Driva på >> Dra tillbaka (ena parten driver på; klagar, kritiserar osv. medan den andra parten försvarar sig, avfärdar, stänger ned sina känslor och undviker)

• Dra tillbaka <> Dra tillbaka (båda parter försöker vara varandra till lags, tar inga/väldigt få risker, visar lite/ingen sårbarhet och beter sig undvikande)

• Attack >< Attack (båda parter är defensiva och går in i ett mönster som oftast handlar om att ”hitta syndabocken”)

Allt grundar sig i anknytning som en biologisk drivkraft

Att sträva efter att känna sig trygg, och att knyta an till en annan människa är en uråldrig biologisk drivkraft och överlevnadsmekanism. Som barn behöver vi ha minst en trygg vuxen som tillgodoser våra behov, och som vuxna söker de flesta av oss en kärlekspartner att knyta an till som kan tillgodose våra djupaste anknytningsbehov, och vara ett stöd i livet. Alla människor, både barn och vuxna, har alltså anknytningsbehov, och i en långvarig kärleksrelation förväntar man sig att få dessa behov uppfyllda. När vi först träffas och blir förälskade kanske vi inte tänker att ”den här personen skall få uppfylla mina djupaste anknytningsbehov”, men det är alltså vad våra hjärnor hoppas på allteftersom relationen fördjupas.

Men, om vi upplever att våra anknytningsbehov inte riktigt uppfylls i kärleksrelationen, börjar det kännas otryggt, och otryggheten kan upplevas som ett ”hot” mot både den egna personen och relationen. Om man lutar åt någon form av otrygg anknytningsstil (pga. erfarenheter i barndom och från tidigare nära relationer) är man lite mer känslig när det gäller detta ”hot” mot relationen, jämfört med personer med trygg anknytning.

Det är viktigt att skilja på behov som man kan uppfylla själv (t.ex. att sätta egna gränser och att ta hand om sig själv på olika sätt fysiskt/mentalt) och anknytningsbehov - alltså sådana behov som man behöver få uppfyllda på ett tillräckligt tillfredsställande sätt i en kärleksrelation. Din partner ska inte ta ansvar för ditt totala välmående, och du ska inte ta ansvar för din partners totala välmående.

Känslomässig trygghet – en full skattkista

Man kan tänka på känslomässig trygghet i en nära relation som en full skattkista (en väldigt fin liknelse som jag lånat från @thesecurerelationship). Inuti skattkistan finns de anknytningsbehov som har blivit mötta. Detta är skatterna som behövs för att parterna i relationen skall känna sig känslomässigt trygga. Men om en skatt försvinner från skattkistan, så måste man hitta den för att känna sig trygg igen.

Alla människor har anknytningsbehov. Som barn behöver vi få dem mötta på ett tillräckligt konsekvent sätt av våra anknytningspersoner, och som vuxna behöver vi få dem mötta på ett tillräckligt tillfredsställande sätt av vår kärlekspartner.

Vad finns det för olika anknytningsbehov?

Nu kanske du undrar vad ett anknytningsbehov är? Här är en lista på de vanligaste och mest basala mänskliga anknytningsbehoven, men det finns givetvis många fler, och varierar mellan individer.

• Att känna sig önskad och behövd av sin partner

• Att känna sig uppskattad av sin partner

• Att veta att ens behov är viktiga för partnern

• Att veta att man kan lita på sin partner

• Att kunna lita på att partnern (oftast) finns där när man behöver hen

• Fysisk uppskattning och närhet

• Att känna att partnern är engagerad och intresserad

När anknytningsbehoven inte möts

När ett basalt anknytningsbehov inte blir mött i relationen kan man efter ett tag börja känna sig väldigt sårbar och orolig. Vanliga känslor som förknippas med detta är rädsla, sorg och ilska. Det är meningen att det skall kännas obekvämt, eftersom känslor bland annat finns till för att kommunicera till oss att något är “fel”, och behöver rättas till.

Sett ur ett anknytningsperspektiv är syftet med dessa obekväma känslor att säkerställa att vi blir trygga tillsammans med vår partner igen. Känslorna blir som en signal att agera (göra något aktivt) för att leta upp den förlorade skatten.

Anknytningsstil påverkar agerandet (= beteendet)

Människor tycker generellt inte om obehagliga och smärtsamma känslor, särskilt inte i en anknytningsrelation. Vi drivs då att så snabbt som möjligt få det obehagliga att försvinna, och detta tar sig uttryck i olika beteenden som brukar reflektera den dominanta anknytningsstil man har. Obehag kan naturligtvis uppstå även i generellt trygga relationer (där parterna är trygga i sin anknytning), men då kan parterna oftast hantera obehaget på ett konstruktivt sätt.

Individer med ängslig/ambivalent anknytningsstil kan istället börja protestera, klaga, kritisera eller hota att lämna relationen – i desperata försök att få partnern att lyssna och förstå deras smärta och oro. Individer med en undvikande anknytningsstil kan försöka försvara sig, blidka/lugna, vilja försonas, stänga ned sina känslor och ”undvika” (använder ofta jobb, träning, TV etc. som tillflykt) – i desperata försök att fly smärtan och oron, och låtsas att den inte finns.

Beteendet skapar det negativa samspelsmönstret

Båda parter kämpar egentligen för det viktigaste de har (sin anknytningsrelation), men på ett sätt som inte fungerar så bra, och beteendet skapar istället ett negativt samspelsmönster i relationen, ett mönster som efter ett tag blir till en vana. Parterna triggar med sina respektive beteenden igång varandras anknytningsrädslor (ungefär likställt med anknytningsbehov som inte blir mötta), och det negativa samspelet är igång. Parterna blir mer och mer rädda och oroliga, och känner sig mer och mer ensamma och frustrerade över situationen, och i förlängningen leder detta negativa samspel till distans, och att man börjar tänka negativa tankar både om sig själv, och om sin partner.

Man kan se det negativa samspelet som en kommunikationsbrist (man kommunicerar ju både med känslor, kroppsspråk, ord osv.), och om man inte lyckas stoppa det negativa samspelet kan det leda till att relationen går sönder (antingen separerar parterna, eller fortsätter leva med distans och kyla mellan sig).

Vad kan man göra åt det?

• Först och främst måste den negativa cykeln identifieras. Vad är det som händer när vi triggar igång varandra? Eller när vi båda undviker varandra? Vad är det som den ena gör (eller inte gör) som gör mig rädd, ledsen, arg? (Se ”Vanliga samspelsmönster” ovan).

• Sedan kan man tillsammans med sin partner försöka se samspelet som sin “gemensamma fiende” – det är alltså samspelet som är problemet, inte partnern.

• Försöka lära in ett nytt positivt samspel, genom att börja kommunicera mer sårbart och känslomässigt flexibelt med fler känslor än enbart t.ex. ilska. Ilska kan vara bra i många situationer, men att bara kommunicera ilska skapar distans, och ger väldigt litet utrymme för empati från partnerns sida.

• Försöka ta reda på varandras anknytningsbehov. Inte bara se till vad det är jag behöver av min partner, utan även vad jag kan ge min partner.

• Gå i parterapi. Det kan vara svårt att identifiera relationens negativa samspelsmönster själva, och då kan man få mycket bra hjälp i parterapi – speciellt med metoden EFT som jag använder som min huvudsakliga metod. 

Referenser

Johnson, S. (2008). Hold me tight – seven conversations for a lifetime of love. Little Brown Spark.

Johnson, S. (2019). Attachment theory in practice - Emotionally Focused Therapy (EFT) with Individuals, Couples, and Families. Guilford Press.

Johnson, S. M. (2020). The practice of emotionally focused couple therapy - Creating connection. Routledge.

Mikulincer, M., & Shaver, P. S. (2018). Attachment in adulthood - Structure, dynamics and change. Guilford Press.